Dominansteorin är föråldrad och bygger på tidig forskning av djur i fångenskap. Ett stort problem med teorin är att det inte är logiskt att överföra hur djurgrupper av samma art (vargar eller hundar) beter sig till relationen mellan människa och hund. I den här artikeln kommer vi att gå igenom vad dominansteorin handlar om, och ge tips på hur du kan tänka kring relationen med din hund.

Dominansteorins historia

Dominansteorin (även kallad rangordningsteorin) har sin grund i tidiga studier av djurs sociala strukturer i början på 1900-talet. Forskare observerade vargflockar (och andra djurgrupper) i fångenskap och drog slutsatsen att dessa flockar hade en strikt hierarki, där en ranghög individ ledde flocken, och alla andra medlemmar underordnade sig den.

Detta ledde till idén att hundar, som härstammar från vargen, också skulle etablera hierarkier. Teorin var att hundar skulle sträva efter att klättra i rang, precis som vargar. Forskare studerade hundars sociala beteenden och började använda termer som ”dominans” och ”underkastelse”. Dessa begrepp spred sig och kom sedan att tillämpas även på relationen mellan hund och ägare.

På 70-talet blev dessa idéer väldigt populära inom hundträning. Träningsmetoder växte fram som baserades på att ägaren skulle inta rollen som ”alfa” för att kontrollera och disciplinera sin hund. Många trodde att om hundägaren inte tydligt etablerade sig som alfa skulle hunden bli dominant, aggressiv och försöka ta över ledarskapet. Metoder som alfarullningar, där hundar fysiskt läggs på rygg för att visa underkastelse, kom från denna tanke om att hundar ständigt utmanar ägarens rang i flocken. Andra exempel du kanske hört är att hunden försöker dominera när den går ut genom dörren först, morrar mot dig eller inte lyssnar på kommandon. Dessa förlegade metoder lever tyvärr kvar än idag.

Nyare forskning påvisar brister

Nyare forskning har visat att dessa dominansteorin bygger på missuppfattningar och förenklade tolkningar av djurens beteenden. Mycket av den tidiga forskningen om vargars sociala hierarkier gjordes på djur i fångenskap, där vargar tvingades leva under onaturliga förhållanden med begränsad plats och resurser. Detta skapade en miljö där konflikter och konkurrens var vanliga, vilket gav en felaktig bild av hur vargar egentligen beter sig i naturen. Vargar i fångenskap kan inte heller lämna gruppen, vilket de skulle kunna göra i det vilda.

Vilda vargar lever i familjegrupper, och deras liv och vardag är lugnare än vad man tidigare trott (Bradshaw et al., 2009; Coppinger, 2001). I familjegruppen är det föräldrar som leder sina valpar, snarare än att djuren slåss om rang. Forskning har även visat att det sällan förekommer slagsmål om dominans i deras naturliga miljöer (Mech, 1999).

Även om hundar härstammar från vargar har de genom domesticering förändrats i både beteende och sociala mönster. Hundar lever nära sina människor och har utvecklat förmågan att samarbeta och kommunicera på unika sätt som skiljer sig från deras förfäder.

Det finns forskare som menar att hundars sociala strukturer liknar vargars liv i fångenskap, vilket skulle kunna leda till starkare dominansrelationer sinsemellan. Men det rättfärdigar inte användningen av dominansteorin eller metoder som alfarullningar i livet med hund (Schilder et al., 2014). Andra forskare menar att hundars relationer är mer flexibla och situationsberoende (Bradshaw et al., 2009). Detta innebär att hundar inte nödvändigtvis har fasta rangordningar, utan att deras beteende beror på kontexten och relationerna mellan individerna.

Forskningens tillämpning

Ett stort problem med teorin om dominans mellan hund och ägare är att det är ett ologiskt tankesprång att överföra en modell som gäller för individer av samma art (vargar eller hundar) till relationen mellan olika arter, som människa och hund. Forskning visar att dominans och rangordningar oftast uppstår inom grupper av samma djurart, särskilt när resurser är knappa eller konkurrensen är hård. I en vanlig hundfamilj är dessa förhållanden sällan aktuella, vilket gör att dominansteorin blir mindre relevant i detta sammanhang.

Att fokusera på dominans i relationen mellan hund och ägare kan dessutom skada relationen och leda till fler beteendeproblem, som ökad aggression eller rädsla hos hunden. Studier har visat att träningsmetoder som baseras på bestraffning och fysisk dominans kan göra hundar mer problematiska, medan positiva träningsmetoder leder till bättre resultat (Hiby et al., 2004). Du kan läsa mer om risker med bestraffningar i hundträning här.

Dominansteorin har blivit mindre relevant inom hundträning i takt med att vår kunskap om hundar som art har ökat genom forskning. Nu betonas positiva metoder som handlar om samarbete och belöningar, istället för dominans och straff.

Idén om att hundar behöver en ”alfaledare” anses idag vara en missvisande syn på hundars sociala beteende och hur de relaterar till människor.

Vad är en ”dominant hund”?

Vad menar man egentligen när man pratar om en ”dominant hund”? En del forskare menar att det inte är meningsfullt att använda sig av begreppet ”dominant hund”, då det inte är en personlig egenskap utan en relation mellan två individer (Bradshaw et al., 2009). Trots det beskriver många hundägare sina hundar som ”dominanta” eller ”ranghöga,” som om det vore ett personlighetsdrag. Även om forskningen visar att dominans snarare handlar om relationer och interaktioner än om individuella egenskaper, fortsätter denna terminologi att vara populär i hundvärlden. Det är heller inte ovanligt att många missförstår resursförsvar, olydnad eller aggressiva beteenden som dominans.

Dominans är inte en personlig egenskap, utan en relation mellan två artfränder i ett specifikt sammanhang.

Svenska Kennelklubben (SKK) beskriver rasegenskaper med termen dominans. När det gäller rottweiler står det att ”Det är en kraftfull hund som har en hel del kamplust, jaktlust, integritet och viss dominans.” För akita anges att ”En akita är en självsäker och ofta dominant hund som kräver en del hundkunskap och tålamod.” Trots detta står inte dominans med i SKK:s ordlista för mentalitet, (Svenska Kennelklubben, 2021).

I Svenska Brukshundsklubbens utförandeanvisningar för mentaltester (MT) används också begreppet dominans. Under momentet för socialt samspel står det: ”Syfte: Att testa om hunden engagerar sig i en social leksituation med inslag av dominans från figuranten.” (Svenska Brukshundsklubben, 2023, s. 14). I stegen beskrivs hur figuranten ska växla mellan ”stillastående dominans” och att bjuda in till lek. I regelboken för IGP står det vid flera tillfällen att hunden ska uppvisa ”hög dominans” vid bevakning av figuranten (Brukshundsklubben). Någon definition av dominans kan jag inte hitta på deras hemsida.

Dominans mellan hundar är en mer komplex fråga än att helt enkelt beskriva en hund som dominant. Det beror dels på situationen och relationen mellan individerna. Att se sin hund som dominant och tro att den behöver en dominant ledare för att inte ta över ”flocken” kan orsaka mer skada än nytta, eftersom detta synsätt kan leda till onödiga konflikter och påverka hunden negativt.

Farligt och ineffektivt att utgå från dominansteorin

Att utgå från dominansteorin och använda aversiva metoder som alfarullningar i hundträning är både farligt och ineffektivt (Schilder et. akm 2014). Det riskerar att eskalera konflikten och skapa mer spänningar. Det kan också påverka din och din hunds relation negativt. Fysisk och verbal bestraffning i hundträning kan dessutom orsaka smärta och lidande, och istället leda till fler problembeteenden (Hiby, 2004).

Vi har idag tillräckligt med kunskap om hundar för att förstå att dominansteorin inte är etisk försvarbar. Istället bör fokus ligga på samarbete och positiva träningsmetoder, som både stärker relationen mellan hund och ägare och förbättrar hundens välfärd.

Referenser

 

By Published On: 29 september 2024Categories: Forskning

Leave A Comment